Har du någonsin varit med om att du bara har en enda inlämning kvar? EN. Sedan är det lov. Lov. Smaka på ordet, visst är det flott? Nästan lika fint som citron och fred.
Man är så jäkla trött och kroppen skriker efter att få prata med den dära någon, bara för att, man inte vet något bättre. Så man gör inte den där uppgiften. Fast man vet att man borde. Trots att man vet att den TV-serien inte ger dig något annat än att döda tid, så gör du det ändå, bara för att du inbillar dig själv att du mår bättre. Så mycket bättre till och med. Och alldeles för naivt tror du att du kommer vakna upp en morgon och den där texten som du så kärleksfullt försökt ignorera. Har plötsligt skrivit klart sig själv, bara för att den insåg att du förtjänade det.
Ungefär precis så är det nu. Fan också. Bara det att texten inte har rört sig ur fläcken...
